mindresmart

Jag hatar känslan av att känna att jag inte räcker till.
Jag hatar känslan av att stå dig öga mot öga och intala mig själv att allt är bra när det egentligen inte är det.
Jag hatar att känna känslan av att någonting inte känns rätt.
Jag hatar att jag inte kan lite på dig fullt ut så som jag gärna vill.
Jag hatar den känslan när jag är ensam och när allt kommer på en och samma gång, tankarna som sårar, oron som växer och sprider sig snabbt.
Jag hatar att vara den som står i bakgrunden, som försöker nicka och le även när själen den förblöder inombords.
Jag hatar känslan av att komma i andrahand.
Jag hatar det ögonblicket när man just funnit något ens ögon ej vill skåda.
Det finns mycket här i livet som jag hatar men mest av allt hatar jag att hon satt sina spår inom mig och vägrar att försvinna...